Natten till fredagen den 16 april 2004 åkte jag in till förlossningen med kraftiga värkar som kom med ca. 5 till 6 minuters mellanrum.

Eftersom jag under slutet av graviditeten pinats av massa pinvärkar/förvärkar som inte gjort någon nytta och dessutom åkt in till förlossningen och trott att det varit dags några ggr så beslutade min make och jag att det var bättre om jag åkte in själv först och kollade om det verkligen var något på gång. Detta då med tanke på att vår snart 2 åriga dotter Lucia låg och sov, vi ville inte väcka upp henna och släpa iväg henne till en barnvakt om det nu inte var något på gång.

Klockan var 03.00 på natten då jag kom fram till förlossningen och fick komma in på ett intagningsrum. CTG kopplades och den satt jag fjättrad vid i ungefär 45 minuter. Sen kom en barnmorska in och kollade hur öppen jag var (4cm). Gick efter detta och tog en dusch och kände hur värkarna tilltog i styrka, men än så länge kunde jag andas mig igenom dem.

När jag duschat klart så tyckte både jag och barnmorskan att det var dags att ringa till maken och be honom skynda sig allt vad han kunde.

Sen blev jag invisad i ett förlossningsrum (det bredvid det där Lucia föddes). Satte mig i sängen och smuttade på en glass jag bett om…

Det kändes som om värkarna kom oftare och oftare och det gjorde nu ont, hade svårt att klara av att andas mig igenom dem, så jag ringde på klockan för att be om någon form av smärtlindring.

Efter en liten stund kom barnmorskan in och sade att hon skulle sätta en kanyl *usch* Ja avskyr sådant… Medan hon höll på och förberedde för att sätta kanylen så fick jag en värk till och sen kändes det som ett kraftigt knak i kroppen
*mycket obehaglig känsla, går ej att beskriva det, de måste upplevas*.
Det var hinnblåsan som sprack och vattnet forsade ut som en fontän kändes det som, det blev i allafall en mindre sjö mellan benen på mig.

Kanylen slapp jag i alla fall. Men barnmorskan fick synnerligen bråttom. Hon mer eller mindre slet sängkläderna ur sängen och kollade hur öppen jag var. Det visade sig att jag nu var helt öppen. Alltså dags att flytta över till förlossningssängen.

Barnmorskan sade även att min make troligen inte skulle hinna komma före barnet eftersom de verkade som om detta barn hade mycket bråttom att komma ut till mamma.

Men trotts det så var det i alla fall någon som gick till telefonen och ringde till min make och bad honom att komma så fort han någonsin kunde (han skulle behövt en raketmotor för att hinna i tid). Maken hade då alldeles precis hunnit lämna Lucia hos barnvakten och befann sig i trapphuset när de ringde från förlossningen. Maken ringde då direkt efter taxi för att kunna komma så fort som möjligt.

Själv lyckades jag flytta över till förlossningssängen mellan 2 värkar. Tur att jag inte viste då att värken som skulle komma direkt då ja kommit över till förlossningssängen skulle vara en krystvärk.

Sköterskan i rummet var i alla fall snäll nog och gav mig munstycket till lustgasen (han ej använda det). Efter första krystvärken sade barnmorskan ”om du slutar skrika och koncentrerar dig på att krysta vid nästa värk så kommer barnet”. Ja vet inte hur det gick till men på något vis lyckades jag göra som hon sade och mycket riktigt kom barnet som visade sig vara en gosse.

Cirka 2 till 5 minuter senare kom pappa in genom dörren… Puh! Äntligen… Har nog aldrig blivit så glad över att se honom. Men synd ändå att han missade hela förlossningen. Barnmorskan erbjöd honom dock att klippa navelsträngen, men det ville han inte göra så jag gjorde det själv. De kändes ungefär som att klippa i en gummislang, tex sådanna luftslangar som finns i akvarium.

Sen var barnmorskan riktigt elak tyckte jag. Det var nämligen dags att sy och finns det något jag inte klarar av så är det att slappna av när barnmorskan skall sy. Men efter en liten stund så fick jag i alla fall tillbaka lustgasen och sen var det inga problem med att slappna av, jag var ute i det blå och svävade. Minns att jag bad min make att hålla koll så inte vår son trillade av mig eftersom ja själv förlorat kontrollen över vad som var golv och tak *skrattar*

Men med facit på hand så är jag helt nöjd med denna förlossning, ja dvs bortsett från att maken kom för sent, men det var ju inget han själv kunde göra något åt.